Tillbaka till framtiden.
Jag har för länge sedan passerat gränsen till vad som blir FÖR personligt i den här bloggen. Vid det här laget kan ju ingen ha gått miste om att jag är en krossad liten tjej som sörjer att "the love of her life" inte längre finns med i bilden. Det finns ingenting jag inte skulle göra för en chans till. Just ju gör jag det svåraste, jag ger distans. Distans i form av att inte höra av mig. Det plågar mig, och det känns som att ju längre tiden går, desto mindre blir mitt hopp om en slags "återförening". För givetvis hoppas jag. Inte alls mycket, men självklart hoppas jag...
Jag vill tillbaka till framtiden, tillbaka till den framtid som skulle vara vår.
Now or never...
Kommentarer
Trackback
