Inte igen!
Jag vill inte vara här igen. Och med "här" menar jag att jag är så jäkla less på mitt jobb och allt vad det innebär. Jag tycker inte om att vara här, mest för att jag inte tycker om den människa jag blir när jag är här. Jga känner mig otrevlig, bitter och sur. Och så får man inte vara på mitt jobb.
Och det är inte bara på jobbet jag känner mig otrevlig, bitter och sur. Det påverkar ju hur jag är när jag är ledig också, och det är det som är det allra värsta. Jag vill inte låta mitt arbee gå ut över mitt privatliv.
En sak som jag har gillat med mitt jobb är att när jag går hem för dagen så lämnar jag det bakom mig tills nästa gång jag ska infinna mig här. Jag behöver inte ta med jobbet hem så att säga, och det tycker jag är skönt, men nu är det inte så längre. Det är svårt att "koppla om" när all ens energi har gått åt till att låtsas "vara på topp" en hel dag.
En sak som jag alltid brukar säga ät att man har ett val. De flesta saker man gör gör man för att man har valt att göra dem. Till exempel: idag är det den 23/2, två dagar kvar till lön, och jag har knappt pengar kvar på min lön att åka och handla lite saker som mjölk och ägg och sånt. Varför? Jo för att jag valde att gå till frisören för 1300 spänn i mitten av månaden. Jag behövde inte, men jag ville och då gjorde jag det valet. Därför är det inte synd om mig.
Ett annat exempel: en kille som jag känner går just nu igenom bland det värsta man kan göra i ett förhållande (jag tänker inte gå in i detalj för det är så vidrigt, men det har med otrohet att göra), och han skulle nog inte må så otroligt dåligt som han gör nu om hans sambo inte hade gjort det hon gjorde. Hon hade också val. Två stycken, men det hon slutligen gjorde kom till att krossa hennes lilla familj.
Jag känner inte att jag har något val. Jag måste jobba. Jag måste betala mina räkningar. Jag måste äta. Jag måste leva. Och jag VET. Jag vet att det finns folk som har det så otroligt mycket värre. Jag vet att jag förmodligen ska vara glad över att jag har ett jobb. Och det är jag ju, i grund och botten. På botten har jag varit (året var 2002, jag fick 4600 i månaden av sociala. Kul va?).
Men det är inte kul drar ner ens humör och allmänna välbefinnande.
För ett par veckor sedan tyckte jag att det var kul, jag vill inte säga att jag längtade efter att komm till jobbet, men det var helt ok i alla fall. Vad hände? Det har ju hänt flera gånger f
örut också att jag hamnar i jobbsvackor, och jag har alltid tagit mig ur dom på ett eller annat sätt. Men jag är less på det här nu. Varför flyter det bara inte på?
Jag vill säga upp mig och vara hundägare och flickvän på heltid. Så det så.
♥
Kommentarer
Postat av: Anonym
mm,,sånt där är jobbigt. Tips är att söka nytt jobb medans du jobbar..och får du nytt, så säg upp dig!
Postat av: Robert
Ja man ska ju välja med hjärtat, det svåra kan ju vara att identifiera en jobbsvacka och skilja den ifrån om det är dags att byta jobb eller agera på annat sätt. Jobbsvacka tillfälligt eller signal att gå vidare på något sätt? Bara en som har svaret... :) Jaja, dr. Robert säger o&o.
Postat av: stephanie madjar
hej har igen blogg men vill bara froga vart du bor kram i fron stephanie du kan sika svaret till min mejl
Trackback
