Sleepless in Sundsvall
Jag gick och la mig för 20 minuter sedan, men det kryper så förbannat i min kropp så jag kan inte slappna av. Efter ca 5 minuter gav jag upp och steg upp igen och nu sitter jag här, i min blåa Hello Kitty pyjamas som jag fick an Monica och James i julklapp för kanske 7 år sedan. I love it.
Jag vet vad jag borde göra för att bli av med "krypet", eller rastlösheten kanske jag borde kalla det, men att göra det är en form av erkännande. Jag erkänner för mig själv att jag har "misslyckats". Allt sitter i mitt huvud, jag vet, men det är svårt att ta steget, även om det är så litet att jag kan gå dit på 45 sekunder (utan trafik). Jag tänker varje kväll "imorgon. imorgon SKA jag ta tag i det här. imorgon ska jag göra mig själv stolt." Det har varit "imorgon" varje dag sen i juli nu ungefär, och jag misslyckas varje dag.
Jag är så jäkla dålig.
Jag är så jäkla dålig.
Jag är så jäkla dålig.
Kommentarer
Postat av: Joanna
Ska du gå o träna? Är det det? För du har väl 45 sek till Step in...
Trackback
