Jag minns det som igår.
Klockan var strax innan 9 på morgonen och jag hade nyss kommit tillbaka till huset efter att ha skjutsat James till skolan och Monica till tåget, morgonen den 11:e september 2001. Det var som vilken morgon som helst, jag hade nyss ätit frukost och skulle precis till att bädda sängarna på övervåningen. Jag tog James säng först, plockade även i ordning lite kläder som jag slängde ner för trappen som jag skulle tvätta senare under dagen. Där nere hör jag hur dörren öppnas och hur våran spansktalande lilla städerska Mina ropar "Good mooooorning", så jag går ner till henne och går igenom vad Monica ville att hon skulle göra just den dagen, sen går jag upp igen och fortsätter med Monicas sovrum. Jag slår på tv:n för jag kom på att det var en ny talkshow som började kl 9 på WB11 och hosten var en tjej som hette Eva (tror jag) som även var MTV-host. Tänkte att jag skulle kolla om det var nåt att se. Dagens avsnitt handlade om överviktiga tjejer med dåligt självförtroende. Tv:n stod på i bakgrunden medan jag fixade till överkastet och puffade upp kuddarna.
Plötsligt bröts sändningen och "BREAKING NEWS" flashade över rutan."This just in, a plane has crashed into the World trade center", och från den stunden skrevs historia. Jag stannar upp, och bara gapar. Jag stirrar och gapar. Jag fattar ingenting. Jag sätter mig ner framför sängen och blir sittandes där en bra stund, och jag ropar till Mina att hon ska komma upp och titta. Hon blir helt chockad och tror att det är en film jag visar henne, det var ju så overkligt. Händer detta verkligen? Är det på riktigt? Tragiskt nog så var det ju på riktigt. Efter en stund kommer plan nummer två och Mina och jag nästan skriker av fasa, detta KAN inte vara på riktigt, vad FAN är det som händer????!!!!
Jag har inget tidsbegrepp alls, men jag vet att jag satt där i Monicas sovrum framför tv:n ett bra tag, jag såg allt som hände, jag tror att nån tv i huset alltid var på från den stunden och i alla fall 5 dagar framåt. Helt plötsligt slår det mig: jag måste ringa Monica. Hon jobbade inte ens i närheten av WTC, men man visste ju inte, kanske hade hon nåt möte där nere eller så, jag var tvungen att kolla. Det gick ju så klart inte att komma fram på telefonen, varken hennes mobil eller till hennes jobb. Nåt som var lite konstigt var att det gick att ringa från Sverige, för mitt i allt så ringer min pappa och undrar vad som händer i New York. Han hade sett det på tv. Till slut fick jag äntligen tag på Monica, hon var långt ifrån platsen vilket var en lättnad, men Chris däremot - James pappa och Monicas ex-man - hade sitt kontor ett tunnelbanestopp innan WTC, nåt som oroade oss otroligt mycket. Det dröjde flera timmar innan vi fick tag på Chris, han befann sig på ett möte uptown, så då kunde vi andas ut.
Monica tyckte att jag skulle åka och hämta hem James från skolan, varför vet jag inte riktigt, men det chefen säger gör man, speciellt såna dagar. Klockan var väl 12-13 när jag åkte till James skola, och det jag möts av är inte alls roligt. Det råder smått kaos i korridorerna, alla är oroliga, för nyheten om terrordådet har släpps även här, och det jag kanske bör tillägga är att vi bodde i ett område i New York, i en stad som heter Larchmont, där mestadelen av alla som bor där, jobbar inne på Manhattan, varav många slipsnissar nere just i området av WTC. Vissa av dessa slipsnissar har barn i James ålder som befann sig på skolan och nu undrade över om pappa var ok. Jag visste ju att James familj var ok, men jag gick ändå med gråten i halsen fram till hans klassrum och knackade på, för jag visste att det säkert hade kommit föräldrar eller nannys med inte lika bra nyheter som jag hade. Jag såg James blick - och jag glömmer den aldrig - när jag kom in i klassrummet, han kom emot mig och nästan slängde sig i min famn och jag sa till honom "its ok James, everything is ok", och sen åkte vi hem. Tänk om jag inte hade kunnat säga att jag hade pratat med hans pappa, tänk om jag hade behövt ljuga och sagt att allt var ok, fast jag egentligen inte visste, bara för att lugna honom. Men allt var ok. För våran familj alltså.
James hade en tjej i sin klass, Sarah Swain, hennes pappa kom aldrig hem, och dom hittade honom aldrig heller. Sen var det en annan kille, Nick hette han, vars pappa råkade försova sig den dagen och missade tåget in, vilket var hans lucky ticket, för han skulle ha varit på möte kl 9 i ett av byggnaderna. Helt sjukt.
Gud, det är så mycket jag tänker på just nu, små detaljer jag kommer ihåg men som är helt oväsentliga. Jag minns hur vi alla satt tillsammans i soffan den kvällen och tittade på nyheterna.Jag minns hur jag och Kyle (min dåvarande pojkvän) stod på taket av hans hus och såg röken färga himlen gråsvart. Jag minns hur helt plötsligt det lät som världens krigszon när det flög flygplan över vårat hus, nåt som hände dagligen annars, men nu helt plötsligt lät dom mycket högre och man ville näsan ta skydd i källaren. Jag minns hur jag den 12:e september köpte The New York Times och The New York Post och såg bilder på folk som hade hoppat. Jag har kvar tidningarna än idag. Jag minns hur man på fredagen den 14:e september ställde ut ljuslyktor utanför sina hus kl sju på kvällen för att hedra alla offer, och hur jag satt där ensam på verandan och hälsade på folk jag inte ens kände som gick förbi vårat hus. Det är starka känslor som väcks. Även fast jag inte drabbades personligen på något vis, så är det väldigt starka känslor som väcks. Jag kommer alltid att minnas, jag kommer aldrig att glömma.
Kommentarer
Trackback
