Muppmupp..
Muppmupp är nåt jag och min bästa kompis Jessica (smidigt med samma namn va?) brukar säga när nåt är dumt eller tråkigt. Det har en väldigt negativ klang över sig. Det är aldrig positivt när vi säger "muppmupp". Idag var en sjukt muppmupp-ig dag.
Jag bråkade med pappa. I telefonen. Ett riktigt jäkla "skrika i munnen på varandra och slänga på luren"-bråk. Nästan alla samtal jag har med min pappa skulle kunna sluta så, men jag biter ihop varje gång, men inte idag. Jag kommer nog aldrig nånsin att kunna förklara för nån- förutom mamma - hur han får mig att känna och hur han påverkar mig. Varje gång jag har försökt förklara så är det alltid nån som säger "jamen det är ju typiskt föräldrar", men NEJ, inte för mig. Jag har aldrig stött på nån som har haft samma problem som jag har med min pappa. Nu är det inte så att jag och pappa bråkar speciellt ofta, men när det händer så är det alltid väldigt hetsigt och upprört och slutar alltid med att jag sitter med världens sämsta samvete. Han ska alltid påpeka att jag aldrig är hemma när han ringer. Han ska alltid påpeka att jag aldrig ringer honom. Han ska alltid påpeka att han inte har nån bil under veckorna. Han ska alltid påpeka att han alltid är hemma och att jag borde komma förbi "nu när jag har skaffat bil". Han ska alltid påpeka saker som får mig att få dåligt samvete. Anledningen till att jag inte hör av mig så ofta är just på grund av att jag är så less på allt tjat. Varenda gång han ringer till mig så är det första han säger - garanterat - "Men lever du?". Redan där har han gjort mig irriterad. Inte "Hej gumman hur mår du?". OM jag skulle ha dött så skulle han ha hört det. Varenda gång säger han så. Det slår aldrig fel. Så idag sa jag rakt ut vad jag känner. Jag sa - med mkt hög volym på rösten tydligen, det är han aldrig heller sen att påpeka -
"OM jag inte svarar när du ringer mig så beror det på att jag inte är hemma, det har INGET att göra med att jag inte vill prata med dig. Jag har i 5 års tid haft SAMMA mobilnummer som idag och du har ALDRIG ringt mig en enda gång på mobilen, vilket du kan göra om du vill ha tag på mig. Om jag av nån anledning inte svara DÅ så beror det på att jag antingen jobbar, tränar, sover eller helt enkelt inte HÖR att det ringer, men då SER jag i alla fall att du har ringt och då ringer jag upp dig. Sen att du inte har någon bil på veckorna har jag också vetat om dom senaste 5 åren. Jag vet om det och har FULL förståelse för att du inte kanske kan komma och hälsa på mig, men finns det verkligen bara mån-fre i din värld?? Vad hände med lördag och söndag??? HUR många gånger har du varit hos MIG dom senaste 5 åren??? När jag har fyllt år, och så nån gång till kanske, men inte mer än 10 ggr - på 5 år!!! Varför ska JAG alltid komma och hälsa på DIG? Jag har också en kaffebryggare! Nån gång, en lördag eller en söndag, borde du kunna komma till mig, ni är väl inte uppbokade VARJE helg direkt??? Och snälla, SNÄLLA pappa, jag vill inte HÖRA att du inte vet hur jag jobbar, du kan ringa och fråga mig. Och snälla, jag vill inte HÖRA att du aldrig får tag på mig, för du kan ALLTID nå mig, om du verkligen vill, det finns INGA ursäkter...."
Bla bla bla.....Sa en massa saker till säkert men det var så himla hetsigt så jag kommer inte ihåg allt. Pappa ska alltid upprepa allt minst 3-4 ggr. Så varje samtal innehåller minst 3 upprepningar av frasen "jag vågar inte ringa för jag vet inte om du sover" och minst 4 upprepningar av "snälla jessica höj inte rösten" och några upprepningar av "jag KAN inte komma till dig, jag har ingen bil på veckorna" och så klassikern "men tjommis stressa inte upp dig". Allt detta på repeat alltså. JÄMT. Varje gång. Inte undra på att jag inte kunde hålla allt tillbaka idag. Jag grinade och han grinade. Men det som retade mig mest idag var det han sa på slutet. Han sa, "Jessica, du och Madde (syster) är allt jag har. Ni är det enda jag har i världen". Så säger mannen som sitter i en helt ok villa med 2 hundar och en sambo. Vi är allt han har. Säger inte det ganska mkt om hans relation till hans sambo, som jag för övrigt aldrig har förstått mig på?? Varken relationen ELLER sambon om jag ska vara ärlig. Jag bli så himla lessen. Jag vill kunna ha en normal relation till min pappa, inte bli irriterad varje gång jag pratar med honom. Jag kommer aldrig att glömma en julafton för ett par år sedan. Två gånger dagen innan hade vi pratat i telefonen och verkligen bekräftat att jag ska komma till dom kl 11 och äta lunch. Två gånger! Ändå så sitter jag i bilen utanför deras hus i 1 1/2 timme för att dom inte är hemma. Och när dom väl kommer så är dom så glada att se mig och förstår inte varför jag är så upprörd?!
Jaja, nog om detta nu...Jag och min far kommer nog aldrig att kunna ha en normal relation, så är det bara.
Fy fan va skönt att skriva av sig!!!!
Jag bråkade med pappa. I telefonen. Ett riktigt jäkla "skrika i munnen på varandra och slänga på luren"-bråk. Nästan alla samtal jag har med min pappa skulle kunna sluta så, men jag biter ihop varje gång, men inte idag. Jag kommer nog aldrig nånsin att kunna förklara för nån- förutom mamma - hur han får mig att känna och hur han påverkar mig. Varje gång jag har försökt förklara så är det alltid nån som säger "jamen det är ju typiskt föräldrar", men NEJ, inte för mig. Jag har aldrig stött på nån som har haft samma problem som jag har med min pappa. Nu är det inte så att jag och pappa bråkar speciellt ofta, men när det händer så är det alltid väldigt hetsigt och upprört och slutar alltid med att jag sitter med världens sämsta samvete. Han ska alltid påpeka att jag aldrig är hemma när han ringer. Han ska alltid påpeka att jag aldrig ringer honom. Han ska alltid påpeka att han inte har nån bil under veckorna. Han ska alltid påpeka att han alltid är hemma och att jag borde komma förbi "nu när jag har skaffat bil". Han ska alltid påpeka saker som får mig att få dåligt samvete. Anledningen till att jag inte hör av mig så ofta är just på grund av att jag är så less på allt tjat. Varenda gång han ringer till mig så är det första han säger - garanterat - "Men lever du?". Redan där har han gjort mig irriterad. Inte "Hej gumman hur mår du?". OM jag skulle ha dött så skulle han ha hört det. Varenda gång säger han så. Det slår aldrig fel. Så idag sa jag rakt ut vad jag känner. Jag sa - med mkt hög volym på rösten tydligen, det är han aldrig heller sen att påpeka -
"OM jag inte svarar när du ringer mig så beror det på att jag inte är hemma, det har INGET att göra med att jag inte vill prata med dig. Jag har i 5 års tid haft SAMMA mobilnummer som idag och du har ALDRIG ringt mig en enda gång på mobilen, vilket du kan göra om du vill ha tag på mig. Om jag av nån anledning inte svara DÅ så beror det på att jag antingen jobbar, tränar, sover eller helt enkelt inte HÖR att det ringer, men då SER jag i alla fall att du har ringt och då ringer jag upp dig. Sen att du inte har någon bil på veckorna har jag också vetat om dom senaste 5 åren. Jag vet om det och har FULL förståelse för att du inte kanske kan komma och hälsa på mig, men finns det verkligen bara mån-fre i din värld?? Vad hände med lördag och söndag??? HUR många gånger har du varit hos MIG dom senaste 5 åren??? När jag har fyllt år, och så nån gång till kanske, men inte mer än 10 ggr - på 5 år!!! Varför ska JAG alltid komma och hälsa på DIG? Jag har också en kaffebryggare! Nån gång, en lördag eller en söndag, borde du kunna komma till mig, ni är väl inte uppbokade VARJE helg direkt??? Och snälla, SNÄLLA pappa, jag vill inte HÖRA att du inte vet hur jag jobbar, du kan ringa och fråga mig. Och snälla, jag vill inte HÖRA att du aldrig får tag på mig, för du kan ALLTID nå mig, om du verkligen vill, det finns INGA ursäkter...."
Bla bla bla.....Sa en massa saker till säkert men det var så himla hetsigt så jag kommer inte ihåg allt. Pappa ska alltid upprepa allt minst 3-4 ggr. Så varje samtal innehåller minst 3 upprepningar av frasen "jag vågar inte ringa för jag vet inte om du sover" och minst 4 upprepningar av "snälla jessica höj inte rösten" och några upprepningar av "jag KAN inte komma till dig, jag har ingen bil på veckorna" och så klassikern "men tjommis stressa inte upp dig". Allt detta på repeat alltså. JÄMT. Varje gång. Inte undra på att jag inte kunde hålla allt tillbaka idag. Jag grinade och han grinade. Men det som retade mig mest idag var det han sa på slutet. Han sa, "Jessica, du och Madde (syster) är allt jag har. Ni är det enda jag har i världen". Så säger mannen som sitter i en helt ok villa med 2 hundar och en sambo. Vi är allt han har. Säger inte det ganska mkt om hans relation till hans sambo, som jag för övrigt aldrig har förstått mig på?? Varken relationen ELLER sambon om jag ska vara ärlig. Jag bli så himla lessen. Jag vill kunna ha en normal relation till min pappa, inte bli irriterad varje gång jag pratar med honom. Jag kommer aldrig att glömma en julafton för ett par år sedan. Två gånger dagen innan hade vi pratat i telefonen och verkligen bekräftat att jag ska komma till dom kl 11 och äta lunch. Två gånger! Ändå så sitter jag i bilen utanför deras hus i 1 1/2 timme för att dom inte är hemma. Och när dom väl kommer så är dom så glada att se mig och förstår inte varför jag är så upprörd?!
Jaja, nog om detta nu...Jag och min far kommer nog aldrig att kunna ha en normal relation, så är det bara.
Fy fan va skönt att skriva av sig!!!!
Kommentarer
Trackback
