Trååååk
Fan vilken tråkig dag.
Trå - k - ig!
Jag hade två planer idag, en var att tvätta, den andra var att åka till pappa och hälsa på. Tvätten blev av, inte besöket. Jag blir så jäkla less. Jag pratade med honom i typ onsdags. Han säger i vanlig ordning "varför kan du inte komma och hälsa pååå?". Eh..jag trodde dom var på semester för det första. För det andra.....äh, det finns inget "för det andra". Så jag säger till pappa att jag kan komma ut till dom på söndag, han säger att det blir toppen, eller han säger "toppen Tjommis", och saken var därmed bestämd. Idag ringer jag, bara för att höra vilken tid det passar dom att jag kommer, och Ulla-tanten svarar. Hon låter helt ovetande om denna information, och jag blir inte förvånad. Det som däremot förvånar mig är hur hon hanterar detta. Hon låter nästan besvärad, vilket gör mig irriterad. Hon säger att dom hade tänkt att åka in till stan på eftermiddagen, perfekt tänkte jag, för då kan ju dom komma hit en sväng. Jag kan koka kaffe, bjuda på muffins och hela den biten. Men då låter hon ännu mer "nästan besvärad". Va faaan. Kommunicerar min far och hans sambo överhuvudtaget??? Hur som helst, vi bestämmer att det nog passar bäst om jag kommer imorgon kväll istället. Fast jag vill inte alls. Hade det inte varit för att jag lovat att jobba på tvätten imorgon mellan 13-15 så hade jag åkt dit på dagen i stället. Det är pappa jag åker dit för att träffa, inte pappa och Ulla. Jag drar mig för att ringa dit, speciellt på helgerna då jag vet att hon är hemma. En gång ringde jag hans mobil, bara för att vara säker på att han skulle svara, men lik förbannat så svarade hon i den. Jag tror inte att vuxna - eller alltså ÄLDRE - har samma syn på det här med mobiler som vi "yngre" har. Min mobil är min mobil. Kanske låter fånigt, men om nån ringer på MIN mobil så ringer dom ju för att prata med MIG.
Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur jag känner för min pappa och hans sambos förhållande, men det blir nog ingen best-seller, så jag sparar på energin. Jag hoppas att jag aldrig blir nåns "Ulla". Alltså, kvinnan som ens pappa blir tillsammans med efter separationen från ens mamma, bara för att slippa vara ensam. Dels för barnens skull, och dels för min egen skull. Fast det är nog ingen risk. För att vara en "Ulla" så måste man stå ut med nån som min pappa, och jag skulle inte palla det. Jag älskar honom, men han är fan jobbig.
Så där ja. Klagomuren har fått sitt idag också. God natt.
Trå - k - ig!
Jag hade två planer idag, en var att tvätta, den andra var att åka till pappa och hälsa på. Tvätten blev av, inte besöket. Jag blir så jäkla less. Jag pratade med honom i typ onsdags. Han säger i vanlig ordning "varför kan du inte komma och hälsa pååå?". Eh..jag trodde dom var på semester för det första. För det andra.....äh, det finns inget "för det andra". Så jag säger till pappa att jag kan komma ut till dom på söndag, han säger att det blir toppen, eller han säger "toppen Tjommis", och saken var därmed bestämd. Idag ringer jag, bara för att höra vilken tid det passar dom att jag kommer, och Ulla-tanten svarar. Hon låter helt ovetande om denna information, och jag blir inte förvånad. Det som däremot förvånar mig är hur hon hanterar detta. Hon låter nästan besvärad, vilket gör mig irriterad. Hon säger att dom hade tänkt att åka in till stan på eftermiddagen, perfekt tänkte jag, för då kan ju dom komma hit en sväng. Jag kan koka kaffe, bjuda på muffins och hela den biten. Men då låter hon ännu mer "nästan besvärad". Va faaan. Kommunicerar min far och hans sambo överhuvudtaget??? Hur som helst, vi bestämmer att det nog passar bäst om jag kommer imorgon kväll istället. Fast jag vill inte alls. Hade det inte varit för att jag lovat att jobba på tvätten imorgon mellan 13-15 så hade jag åkt dit på dagen i stället. Det är pappa jag åker dit för att träffa, inte pappa och Ulla. Jag drar mig för att ringa dit, speciellt på helgerna då jag vet att hon är hemma. En gång ringde jag hans mobil, bara för att vara säker på att han skulle svara, men lik förbannat så svarade hon i den. Jag tror inte att vuxna - eller alltså ÄLDRE - har samma syn på det här med mobiler som vi "yngre" har. Min mobil är min mobil. Kanske låter fånigt, men om nån ringer på MIN mobil så ringer dom ju för att prata med MIG.
Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur jag känner för min pappa och hans sambos förhållande, men det blir nog ingen best-seller, så jag sparar på energin. Jag hoppas att jag aldrig blir nåns "Ulla". Alltså, kvinnan som ens pappa blir tillsammans med efter separationen från ens mamma, bara för att slippa vara ensam. Dels för barnens skull, och dels för min egen skull. Fast det är nog ingen risk. För att vara en "Ulla" så måste man stå ut med nån som min pappa, och jag skulle inte palla det. Jag älskar honom, men han är fan jobbig.
Så där ja. Klagomuren har fått sitt idag också. God natt.
Kommentarer
Trackback
