Svet(t)lana
Ja jag säger då det. Har varit ute på en 10-minuters promenad med Tindra och jag kommer hem och svettas som en gris. Hur najs är det? Hela dagen har varit så. Jag blir utmattad och svettig för minsta lilla. Jäkla skit.
När man är ensam - eller själv, ensam låter så tragiskt - så mkt som jag är så har man väldigt mycket tid över till att tänka. Idag har jag tänkt på hur jag mår, förutom dom uppenbara fysiska problemen just nu. För en månad sedan, för två, tre månader sedan, ja ända sen februari egentligen, så har jag ju i perioder mått riktigt jäkla skitdåligt, pga olycklig och obesvarad kärlek.
Nu när jag ser tillbaka på det och jämför hur jag mår nu, så mår jag så himla mycket bättre. Men jag tänker på honom ibland. Jag är rädd att stöta på honom, som den där gången förra veckan. Vet inte varför egentligen eftersom det gick bra då. Jag tänker på honom och undrar hur han mår, vad han gör. Jag undrar om han någonsin tänker på mig, om han någonsin saknar mig?
Jag har haft så många flashbacks den här veckan, om vår första tid tillsammans. Om hur han smsade mig flera gånger om dagen, tyckte att jag skulle komma in till hans jobb och säga hej, han ringde mig flera gånger och jag bara tittade på telefonen och ville inte svara för jag tyckte att det blev för mycket. JAG tyckte det blev för mycket, notera! Vi fikade på Waynes en fredagkväll, det var så mysigt, han sa att han ville kyssa mig framför alla, och när vi gick därifrån nån timme senare sa jag att jag ville vara själv den kvällen. JAG ville vara själv, notera! JAg förstår inte hur det kunde bli som det blev. Jag släppte på mina tyglar, jag lät honom komma mig nära, och jag blev kär i honom. Han blev inte kär i mig, det berättade han till och med för mig, men han tyckte om mig.
När man är ensam - eller själv, ensam låter så tragiskt - så mkt som jag är så har man väldigt mycket tid över till att tänka. Idag har jag tänkt på hur jag mår, förutom dom uppenbara fysiska problemen just nu. För en månad sedan, för två, tre månader sedan, ja ända sen februari egentligen, så har jag ju i perioder mått riktigt jäkla skitdåligt, pga olycklig och obesvarad kärlek.
Nu när jag ser tillbaka på det och jämför hur jag mår nu, så mår jag så himla mycket bättre. Men jag tänker på honom ibland. Jag är rädd att stöta på honom, som den där gången förra veckan. Vet inte varför egentligen eftersom det gick bra då. Jag tänker på honom och undrar hur han mår, vad han gör. Jag undrar om han någonsin tänker på mig, om han någonsin saknar mig?
Jag har haft så många flashbacks den här veckan, om vår första tid tillsammans. Om hur han smsade mig flera gånger om dagen, tyckte att jag skulle komma in till hans jobb och säga hej, han ringde mig flera gånger och jag bara tittade på telefonen och ville inte svara för jag tyckte att det blev för mycket. JAG tyckte det blev för mycket, notera! Vi fikade på Waynes en fredagkväll, det var så mysigt, han sa att han ville kyssa mig framför alla, och när vi gick därifrån nån timme senare sa jag att jag ville vara själv den kvällen. JAG ville vara själv, notera! JAg förstår inte hur det kunde bli som det blev. Jag släppte på mina tyglar, jag lät honom komma mig nära, och jag blev kär i honom. Han blev inte kär i mig, det berättade han till och med för mig, men han tyckte om mig.
Aldrig mer ska jag nöja mig med "jag tycker om dig".
Ibland undrar jag om jag saknar honom, eller om det bara är känslan av att ha någon. Men jag jag hade ju inte honom. Han hade mig, runt sitt lillfinger. Oavsett hur mycket klockan var eller hur lite jag än ville, så öppnade jag alltid min dörr för honom. Ibland så var det till och med jag som föreslog det. "Klockan är halv fyra, det är klart du ska komma hit..". Det där saknar jag inte. Men jag blir arg när jag tänker på att det inte längre är mig han ringer, för det finns säkert nån annan han ringer nu.
Jag tänker på våra bra stunder, dom underbara stunderna för det fanns såna, och jag blir galen av att tänka på dom, dom gör mig inget gott längre. Men jag blir galen av att tänka på hans sätt att titta på mig, hans sätt att kyssa mig...att han kanske gör så med nån annan nu gör mig lessen.
Varför kan man bara inte få radera såna minnen? Varför kan man inte få välja det man vill minnas? Jag skulle vilja minnas en del bra saker med honom, men även en del dåliga, bara för att komma ihåg vad det var som gjorde mig så lessen, så att jag skulle veta att så där dåligt vill jag inte må igen.
Jag är så rädd att detta har "skadat" mig. Att detta kommer att följa med mig. För vem vill ha skadat gods? Ska jag sitta där på min dejt den 22/8 med ett klistermärke i pannan som säger "Ömtåligt innehåll"? Nä tack. Men det tar tid det här märker jag. Visst, jag mår MYCKET bättre nu än vad jag gjorde tidigare i somras, men det tar tid att läka. Hostmedicinen funkar ganska fint, men vad kan läka ett litet hjärta som blöder lite då och då?
Hello Kitty plåster kanske hjälper?
Ibland undrar jag om jag saknar honom, eller om det bara är känslan av att ha någon. Men jag jag hade ju inte honom. Han hade mig, runt sitt lillfinger. Oavsett hur mycket klockan var eller hur lite jag än ville, så öppnade jag alltid min dörr för honom. Ibland så var det till och med jag som föreslog det. "Klockan är halv fyra, det är klart du ska komma hit..". Det där saknar jag inte. Men jag blir arg när jag tänker på att det inte längre är mig han ringer, för det finns säkert nån annan han ringer nu.
Jag tänker på våra bra stunder, dom underbara stunderna för det fanns såna, och jag blir galen av att tänka på dom, dom gör mig inget gott längre. Men jag blir galen av att tänka på hans sätt att titta på mig, hans sätt att kyssa mig...att han kanske gör så med nån annan nu gör mig lessen.
Varför kan man bara inte få radera såna minnen? Varför kan man inte få välja det man vill minnas? Jag skulle vilja minnas en del bra saker med honom, men även en del dåliga, bara för att komma ihåg vad det var som gjorde mig så lessen, så att jag skulle veta att så där dåligt vill jag inte må igen.
Jag är så rädd att detta har "skadat" mig. Att detta kommer att följa med mig. För vem vill ha skadat gods? Ska jag sitta där på min dejt den 22/8 med ett klistermärke i pannan som säger "Ömtåligt innehåll"? Nä tack. Men det tar tid det här märker jag. Visst, jag mår MYCKET bättre nu än vad jag gjorde tidigare i somras, men det tar tid att läka. Hostmedicinen funkar ganska fint, men vad kan läka ett litet hjärta som blöder lite då och då?
Hello Kitty plåster kanske hjälper?
Kommentarer
Postat av: Joanna
Jag håller med dig...det gör så himla 17 ont i hjärtat, i kroppen ja överallt. Och varje gång inbillar man sig att aldrig mer. Aldrig mer ska jag tillåta mig att det får ske. Och liks förbannat så sker det igen. Och man mår dåligt. När finner man kärleken för livet? Ibland känns det som om alla andra gör det, men inte jag. Men trösten är väl att det går över, and it´s plenty of fish in the sea, även om vi har svårt att se det ibland....
Trackback
