Lite endorfiner tack!
Det spelar ingen roll längre. Jag kör på, jag har inget att förlora längre. Det är sad but true.
Det känns som att jag släppte på en spärr idag, och lät i alla fall en del av det jag vill ha sagt komma ut. Det kändes skönt, men nu känns det bara jobbigt. Det gör så jäkla ont och jag fattar inte hur en människa kan fungera som den här personen gör. Hur man kan resonera och hur man kan tänka som den här personen gör. Jag fattar verkligen inte hur man kan säga saker och inte höra själv hur illa det låter. Jag fattar inte...
Jag går från solsken till åska i en handvändning.
Kommentarer
Trackback
